Varför avdrag just för pensionärer

Vem kan förklara orättvisan –

varför ATP-baserade pensioner årligen reduceras med 1,6 %.

1,6 % låter ju inte så mycket och är det heller inte - första året. En som har en ingångspension på 13 000 kr mister första året bara 208 kr/månad. År 2009 – 6:e året sedan det nya pensionssystemet (NPS) infördes – minskar 1,6 % avdraget genomsnittspensionen med 1 200 kr per månad. Efter 17 år (när en som år 2004 var 65 - hunnit bli 82 år) kommer pensionen att minskas med 3 100 kr/månad. Vilka var skälen till att Riksdagen fattade detta beslut när NPS bildades? Var det verkligen ett riktigt och rättvist beslut?

I 1994 års Principproposition - avsnitt 5,1 står:

Det allmänna pensionssystemet skall enligt vad vi föreslagit ovan i avsnitt 4.4 ge en pension som utgör ungefär samma andel av inkomsterna under förvärvsperioden som i dagens sys­tem. (d.v.s. ATP-systemet)

I den jämförande beräkning mellan de både pensionssystemen, som finns i boken ”Vad varje pensionär bör veta – nu och inför valet 2010” framgår att NPS ger samma pensionsnivå som ATP-systemet med någon övervikt för NPS vid lika förutsättningar bl.a. att pensionsåldern i båda fallen är 65 år och återstående livslängd är lika. Se sidan 50 i boken som kan läsas på hemsidan www.aldreomsorgenipolitiken.se .

När NPS bildades hade politikerna bakom sig två havererade pensionssystem. Men de hade också den dyrköpta erfarenheten att pensioner och pensionsrätter måste följa löneutveck-lingen. Om inte - så sker det som hände med Folkpensions- och ATP-systemen – de blir trånga som urväxta kostymer och förvandlas från att ha varit heltäckande pensioner till att bli ett slags dålig grundpension. Av den anledningen skrivs pensioner och pensionsrätter i NPS numera upp varje år med löneutvecklingen.

När en NPS-senior går i pension finns ett kapital – dels bestående av hopsparade pensionspremier – dels kapital från uppräkning till den aktuella lönenivån. Den har vid pensionstillfället växt till c:a 52 % av summan av de inbetalde pensionspremierna. Månadspensionen får man enkelt fram genom att dela det sammanlagda kapitalet med den genomsnittliga beräknade livslängden för respektive åldersgrupp och därefter dela årspensionen med 12 månader.

När NPS bildades beslöts att en omfördelning skulle ske av utbetalningen så att pensionären får högre pension i början och lägre mot slutet. Utbetalningskurvan lutades genom att ett ”förskott” på 18 % gavs i början. Det återbetalas sedan med en årlig minskning av pensionen med 1,6 %. Därigenom blev avståndet mellan slutlönen och den första pensionen inte så stor. Genomsnitt-ligt gick det jämt ut.

De ATP-baserade tilläggspensionerna var i början uttryckta i ATP-poäng som genomsnittet av de 15 bästa åren. ATP-poängen kunde lätt omvandlas till aktuell pension via prisbasbeloppet (att politikerna manipulerade dessa till ATP-pensionärernas nackdel under 1990-talet – är en annan historia). Pensionen kunde sedan omvandlas till ett pensionskapital beroende på återstående beräknad livslängd.

Se nu framför er två pensionärer – en med ATP-baserad pension - och en med inkomstpension från NPS – båda antas ha samma pensionskapital. NPS-pensionären får en uppräkning med 18 % och därefter ett årligt avdrag med –1,6 %. ATP-senioren får enbart ett 1,6 %-avdrag – utan uppräkning. Sammanlagt får ATP-pensionären vid en kvarvarande livslängd på 17 år 13,2 % lägre pension än NPS-senioren trots att man hade lika stort pensionskapital från början. Varför denna skillnad? Båda är medborgare i samma land – Sverige.. Så här kan det inte få vara. Eftersom ATP-pensionären inte fått något förskott – så skall han inte heller ha något 1,6 %-avdrag.

Att ATP-systemet gick i kvav är ett faktum - men det berodde inte på att utlovade ATP-pensioner var för höga utan på att politikerna i efterhand inkluderade sociala bidrag såsom förtidspensioner, änkepensioner, bostadstillägg och mycket annat i pensionssystemet utan att några premieinkomster tillfördes. I sin bok ”Pensionsreformen” kallade Margit Gennser(m) dessa bidragstagare för ”fripassagerarna”.

Hur tänkte egentligen politikerna när de beslöt att ATP-pensionerna varje år skulle reduceras med 1,6 %-avdraget? Det har inte gått att få svar på den frågan hos Försäkringskassan. Frågan belyses inte heller i Margit Gennsers bok – eller i Ulla Hoffmans med titeln ”Som en skänk från ovan”. Inte heller Joakim Palmes kompendium ”Hur blev den stora kompromissen möjlig?” ger något besked.

Det är inte småpengar som politikerna avser att mjölka ATP-pensionärerna på.

	Miljarder
Fram till sin död kommer ATP-pensionärerna på grund av 1,6 %-avdraget att tvingas avstå från	300
Samma individers pensionspremier bildade till viss del de miljarder som nu finns i AP-fonderna som alla pensionärer i framtiden får nytta av	700
Samma individer får nu betala av sin del av AP-fondens underskott på 241 miljarder genom att en genomsnittspensionär under åren 2010-2015 förlorar 60 000 kr = -1000 kr/månad i fem år. Förlusten har upp-stått på grund av två felaktiga politiska beslut – att politikerna under falska motiv överförde 258 miljarder från AP-fonderna till statskassan – att politikerna ålade AP-fonderna så höga avkastningskrav att medlen utsattes för en för hög riskexponering och 21 % av kassan förlorades på ett år. Härigenom får samma pensionärer betala samma summa två gånger utan att alls vara betalningsskyldig för någon av dem.	100
SUMMA BELASTNING PÅ ATP-PENSIONÄRERNA	1 100

Så här orättvist får det inte vara. Bördan på ATP-pensionärerna måste lättas. Frågan bör dessutom ställas till SPF varför deras förbundsstyrelse inte genomförde kongressbeslutet från 2004 att arbeta för att 1,6 %-avdraget skulle slopas. Högre krav måste ställas på att pensionärsorganisationerna aktivt skall företräda alla sina medlemmar – inte bara de sämst ställda. Pensionärsorganisationerna måste skaffa sig kvalificerad expertis som på ett professionellt sätt och på jämställd basis kan möta motparten - statsmakten.

Man ser framför sig en inkomsttrappa:

Försäkringsdirektörer behöver bara uppfylla de villkor som står i gällande försäkringsavtal. På politiker måste större krav kunna ställas om rättvisa justeringar om förhållandena ändras. Sådana ändrade förhållanden över tid kan inte hanteras i ett automatiskt system som det nuvarande. Sunda förnuftet får inte kopplas bort. Om man gör det förloras förtroendet för hela det politiska systemet. Det är därför som det var fel:

• att inga åtgärder vidtogs för att räkna upp ATP-pensionerna i samband med reallöneökningarna på 32 % åren 1994-2003.
• att NPS-pensionärer får ut hela sitt pensionskapital samtidigt som ATP-pensionärer på grund av 1,6 %-avdraget bara får ut 86,8 % av vad de sparat ihop.
• att olika skatteskalor gäller för dem som jobbar och dem som har jobbat. (via jobbskatteavdraget).
• att inte pensionsåldern höjs när livslängden ökar. När ATP infördes 1960 var medellivslängden 73 år. 2009 beräknas livslängden bli 81 år = 64 månader längre pensionstid – 49 år senare = en ökning av livslängden med 1,3 månader per årsgrupp.
  
• 
  

Det går inte för ansvariga politiker att låta detta få fortsätta – oberoende om några skulle motsätta sig det. Pensionärsorganisationerna borde med kraft - i sina medlemmars intresse - yrka på en omgående höjning av pensionsåldern. Då skulle bromsen inte heller slå till nu.

Berthel Nordström. okt 2009