MP:s äldrepolitik

 På sin kongress i maj 2012 antog Miljöpartiet denna proposition om äldrefrågor

LIVSKVALITET PÅ ÄLDRE DAGAR

Antalet äldre ökar i alla länder i Europa, så också i vårt land. Drygt 20 % av befolkningen i vårt land är över 65 år. Många äldre lever ett aktivt liv mycket längre än tidigare generationer. En del vill arbeta längre upp i åren medan andra ser möjligheten att kunna göra nya saker och delta också på andra sätt i samhällsutvecklingen. Ändå finns det många som idag inte ser den äldre befolkningen som en resurs utan som en belastning. Ändå är sanningen den att de allra flesta äldre klarar sig själva eller med mycket liten hjälp långt upp i åren och att de som inte gör det har rätt till en värdig omsorg.

Inom samhället och politiken finns många områden som berör äldre direkt och indirekt. Vi har valt ut fyra områden där vi ser uppenbara behov för förbättringar. Det handlar om de äldre som resurs, åldersdiskriminering, äldres boende och äldreomsorgen.

Äldre som resurs

Människor i olika åldrar måste på ett naturligt och respektfullt sätt kunna mötas på arbetet, på fritiden och inom politiken. Umgänge och kunskapsutbyte över generationsgränserna är viktigt för både unga och gamla och dessutom en väg att motverka ål­dersdiskriminering i alla dess former. Med tanke på de globala utmaningarna är det mer angeläget än någonsin att äldre med sina erfarenheter arbetar tillsammans med unga som har andra erfarenheter, för en bättre och grönare framtid.

Många pensionärer gör en viktig samhällsinsats. En del, som orkar och har möjligheter, fortsätter sitt förvärvsarbete även efter pensionsåldern. När det gäller äldre i arbetslive, förtjänar det att nämnas att bland de företag som har haft den snabbaste tillväxten på senare år återfinns företag som anstäl­ler seniorer. Sådana företag utför arbeten inom alla samhällets områden men med tonvikt på service till hushåll såsom barnpassning, trädgårdsskötsel, reparationer m m.

I Japan använder sig företag regelbundet av s.k. seniora vägledare. Detta innebär att äldre betrodda medarbetare rådfrågas innan beslut fattas i kompli­cerade och svåra frågor. Helt säkert är att i många kulturer världen över är det en god sed att alltid råd­fråga äldre, mer erfarna människor. Detta förekom­mer sällan i Sverige, där äldres kunskaper ofta är en outnyttjad resurs.

Ännu fler äldre arbetar ideellt och obetalt. Det är okänt hur många anhöriga som, ibland mot en viss ersättning, vårdar sin sjuka make eller maka. Helt klart är att det har en stor betydelse för samhälls­ekonomi. Utan de anhörigas insatser skulle belast­ningen på såväl sjukvården som kommunerna vara mycket större.

Att vårda en närstående kan ge stor tillfredsställelse men kan också vara ansträngande. Enligt socialtjänstlagen är kommunen skyldig att erbjuda de anhöriga olika former av stöd som avlösning och växelvård. I vissa kommuner finns också samtals- och stödgrupper. En del har även anställt en anhörigkonsulent som man kan vända sig till. Tyvärr återstår ännu en del att göra i många kommuner.

Pensionärer utför också frivilliginsatser på många andra områden som att hämta och lämna barnbarnen på förskola och fritidshem, vara extramormor/farfar, läxhjälpare och hundvakt. Åter andra engagerar sig efter pensionen som volontärer genom frivilligorganisationer som Röda Korset och pensionärsorganisationerna. Genom att ordna olika aktivi­teter, skapa mötesplatser och göra hembesök hos ensamma gamla, bidrar volontärerna till att bryta isolering och ge sig själva och andra möjlighet till ett rikt liv och bibehållen hälsa på äldre dar. Detta ideella arbete borde få större uppskattning och kunna värderas i ekonomiska termer.

Det saknas i dag vederhäftiga beräkningar av frivil­ligsektorns ekonomiska värde. Det saknas också beräkningar för hur mycket extra som tillförs BNP genom pensionärers avlönade arbetsinsatser. Om båda dessa delar av det arbete som utförs i samhäl­let skulle falla bort skulle det påverka hela samhälls­ekonomin negativt.

Regeringen, idéburna organisationer inom det so­ciala området och Sveriges Kommuner och Lands­ting har gjort en gemensam överenskommelse om synen på frivilligsektorns betydelse i vårt samhälle (Överenskommelsen). Syftet med Överenskommel­sen är bland annat att utveckla en större mångfald av utförare och leverantörer av hälso- och sjukvård samt omsorg. Inom ramen för det arbetet ser MP det som angeläget att arbeta med att stärka bilden av äldre som en resurs i vårt samhälle.

Åldersdiskriminering

År 2009 infördes en ny diskrimineringslag i Sverige, där ålder infördes som diskrimineringsgrund men begränsat till arbetslivet och utbildningsområdet. Ålder som diskrimineringsgrund omfattar alla, ef­tersom alla har en ålder, men behovet av skydd kan vara extra stort för äldre och yngre personer. I dag

är åldersdiskrimineringen framför allt mot äldre på arbetsmarknaden betydande, enligt en undersökning från Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Utredningen ”Ett utvidgat skydd mot åldersdiskri­minering” föreslår att skyddet mot åldersdiskrimi­nering ska utvidgas till andra samhällsområden på samma sätt som andra diskrimineringsgrunder, med några undantag, t ex åldersgränser för köp av alkohol och tobak. Åldersgränser ska alltså få förekomma om de är sakligt motiverade men slentrianmässigt satta åldersgränser ska inte få förekomma. MP stöd­jer utredningens förslag.

Enligt utredningen förekommer diskriminering av äldre på bostadsmarknaden och inom hälso- och sjukvården. Ett exempel är att rehabiliteringen efter en stroke oftast prioriteras för dem som är yngre än 65 år. Det är orimligt att ålder ska avgöra möjlighe­ten att få hjälp att återgå till ett normalt liv efter en stroke.

Äldres boende

Rätten till bostad är grundläggande i vårt land. För äldre personer med särskilda behov blir det än vikti­gare att ha bostad och att ha rätt sorts stöd och hjälp i boendet. Det är ytterst ett kommunalt ansvar att tillse att äldre med behov av stöd och hjälp får detta. För den som inte kan bo i den egna bostaden kan ett särskilt boende behövas. Under senare tid har i stora delar av landet en omvandlingen skett av särskilda boenden med service till så kallade trygghetsbostä­der. Samtidigt har antalet platser i kvarvarande bo­enden minskat. Detta innebär ofta högre kostnader och sämre service och hjälp för de boende i och med att t.ex. bemanning dygnet runt, matsal och återkom­mande aktiviteter, försvinner. Denna utveckling, som genomförs i många kommuner, är mycket problema­tisk. Så kallade trygghetsbostäder ger sällan någon trygghet – trygghetslarm kan man få oavsett var man bor.

Seniorbostäder och s.k. trygghetsbostäder är i många fall bostadsrätter och blir omöjliga att finansiera för många äldre personer som oftast nekas banklån. Det gör det extra viktigt att hyresrätter prioriteras.

En viktig sak att minnas är att valfriheten medför att de som bor i s.k. trygghets-bostäder och seniorbostä­der har olika utförare av tjänster hos de äldre. Även hemsjukvården kan utföras av flera olika företag. Det betyder att samma trygg-hetsboende kan besökas av ett stort antal företag inom hemtjänst och hemsjuk­vård varje dag. Det kan även förekomma att antalet personer som besöker den äldre ökar.

För att människor ska kunna klara sig själva i sin boendesituation så länge som möjligt är det viktigt att inte grundläggande samhällsservice läggs ned eller flyttas så att den blir mindre tillgänglig. Många av samhällets nuvarande funktioner som post, bank, försäkringskassa, dagligvaruhandel mm förutsätter ju antingen friska ben eller tillgång till internet.

Många äldre bor kvar i stora hus eller lägenheter, trots att de egentligen vill eller skulle behöva flytta till bostäder som är bättre anpassade för de funk­tionshinder som ålderdomen per automatik för de allra flesta innebär. Orsaken är ofta att kommunen i sin planering inte aktivt försöker tillgodose också äldres behov av så kallad ”boendekarriär”, d v s möj­ligheten att i friskt tillstånd flytta till ett mer anpas­sat boende på ett sådant sätt att det för den enskilde också är möjligt rent ekonomiskt att flytta. Med en bra planering för boendekarriär kan kommunerna både skapa tryggare boenden för äldre och ge yngre och barnfamiljer möjligheter att bo i villa eller större lägenhet. Kommunerna måste beakta detta i sin bostadsförsörjningsplanering.

Äldreomsorg

För att vi ska få behålla hälsan upp i åren så kräver det att det finns en trygg äldreomsorg som ger god omvårdnad och erbjuder äldre delaktighet.

Alla ska kunna lita på omsorgen i Sverige, alldeles oavsett vem som utför den. För kvaliteten är det inte avgörande vilken skylt som finns utanför boendet, utan med vilken värme, värdighet och delaktighet man bemöts som omsorgstagare. Som anhörig är det ofta smärtsamt att se när en närstående insjuknar i ålderdom med kanske demens som följd; då ska man kunna vara trygg med att det finns en god omsorg med hög kvalitet och tillräckligt med personal, såväl på särskilda boenden som i hemtjänsten. MP har i riksdagen fått igenom ett uppdrag till Socialstyrelsen att utfärda riktlinjer för kommuner om bemanning på särskilda boenden. Målet är att säkerställa att de äldre som bor på särskilda boenden får den om­sorg de har rätt till, och att äldre och anhöriga kan vara säkra på vilken personal som finns tillgänglig. Kommunerna står inför omfattande utmaningar när det gäller att säkerställa försörjningen av tillräckligt mycket personal med rätt kompetens inom äldre­omsorgen. Kompetenskrav på personal ska finnas i upphandling av all äldreomsorg och villkoren för vidareutbildning av omsorgspersonal måste ses över. Alla äldre ska ha rätt till den specialistvård som man har behov av, exempelvis kontakt med geriatriker eller kurator. I dag är det brist på både geriatriker, specialistsjuksköterskor och annan specialistkompe­tens. Det är viktigt att de lokala kollektivavtalen inte motverkar vidareutbildning eller löneutveckling.

Vi vill inrätta en oberoende myndighet, Vårdinspek­tionen, som har ansvaret för att utöva tillsynen över all den vård som erbjuds våra äldre, såväl kommu­nal som privat. I dag ligger inspektionsansvaret på Socialstyrelsen, men det finns behov av en oberoende myndighet som ser till att kvaliteten inom äldre­omsorgen upprätthålls. Därför behöver det inrättas en myndighet liknande Skolinspektionen som ska kontrollera kvaliteten. Den nya myndigheten ska kunna göra stickprovskontroller och oanmälda be­sök. Vårdinspektionen ska utveckla kvalitetskriterier, bland annat genom öppna jämförelser.

Alla kommuner ska ha tillgång till äldreomsorgsin­spektörer eller motsvarande som ska följa upp såväl den egna som den upphandlade verksamheten. Fo­kus ska ligga på uppföljning av avtal vid upphandlad verksamhet och uppföljning av kvalitets-åtaganden vid verksamhet i egen regi. Ett strukturerat samarbete med den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) ska finnas. Inspektörerna ska informera Vårdin­spektionen om väsentliga brister i äldreomsorgen. Inspektörerna hanterar inte individärenden. Kom­muner ska inte få ingå avtal med privata företag om äldreomsorg utan att vitesklausuler finns för bris­tande uppfyllelse av avtalet. Inspektörerna granskar även detta. Sammanfattningsvis kan inspektörerna beskrivas som en kommunal internrevision avseende äldreomsorgen.

De anhörigas kunskap och kännedom om behoven hos den äldre personen är värdefull och ska tas tillvara. De anhöriga ska kunna känna sig sedda och deras önskemål ska tillmötesgås hos vårdgivaren så långt det är möjligt. Vårdgivaren ska vara skyldig att informera om och säkerställa att anhöriga får ta del av upplägget och innehållet i den äldres vård och om­sorg, under förutsättning att den äldre själv godkänt detta. Samtliga äldreboenden ska, genom kommunen eller landstinget, kunna erbjuda de anhöriga möjlig­heten att prata med en kurator med specialisering på anhöriga till äldre och/eller dementa. Det ska också finnas möjlighet för anhöriga att delta i träffar för närstående som ordnas i äldreboendets lokaler.

Ett liv med innehåll kräver självbestämmande, socialt umgänge och möjlighet till deltagande. Alla ska ha möjlighet att uppleva samvaro, gemenskap, fysiska aktiviteter, kultur och annan stimulans. Det ska vara möjligt att själv välja insatser i äldreboende och hemtjänst efter egen prioritering. Om man vill ha sällskap vid matbordet ska man själv kunna välja det, och även matlagning i hemmet. En mångfald av aktörer ska uppmuntras, så att exempelvis önskemål om språkkunskaper kan tillgodoses.

 SAMMANFATTNING I PUNKTFORM

 Kongressen beslutade att MP ska arbeta för

1. att uppmuntra  framtagandet av ett generationsöverskridande mentorskap, 

2. att en skärpt lagstiftning mot ålderdiskriminering införs inom följande områden: varor, tjänster och bostäder, allmän sammankomst och offentlig tillställning, hälso- och sjukvården, tandvården, socialtjäns­ten, socialförsäkringen, arbetslöshetsförsäk­ringen, studiestöd och offentlig anställning,

3. att det uppförs fler kollektiva boenden i form av hyresrätter,

4. att kommunernas ansvar för äldres boende tydlig­görs, så att det alltid finns äldreboenden med god service och tillgång till vård, för de äldre som behöver detta,

5. att trygghetsboende ses som ett komplement till servicehus och inte ersätter dem,. att en bra övergång mellan sjukhusvård och hemgång sä­kerställs, till exempel genom korttidsplatser och väl utvecklad hemsjukvård,

6. att kommunerna i sin samhällsplanering aktivt ska underlätta så kallad boendekarriär för friska äldre,

7. att kompetenskrav på personal ska anges i alla upphandlingar av äldreomsorg,

8. att det inrättas en myndighet liknande Skolin­spektionen som ska kontrollera kvaliteten inom äldreomsorgen,

9. att alla kommuner ska ha tillgång till äldre­omsorgsinspektörer eller motsvarande som ska följa upp såväl att den egna som den upphandla­de verksamheten följer uppsatta regler och avtal,

   10. att närstående får information om upplägg och innehåll i vård för den äldre, om den äldre   god­känt detta, samt att anhörigas rätt till stöd från kommuner inkluderar stöd av kurator och att kommuner ska ge anhöriga möjlighet till träffar för kunskapsutbyte,

  11. att livskvalitet på äldre dagar även ska innebära möjlighet till att påverka sin kost,

  12. att det bör bli en ”lex Gulli” för läkemedel eftersom läkemedelsanvändning för äldre är en viktig fråga som trots medicinska genomgångar både överanvänds och felanvänds,

  13. att personer över 65 år också ska få rehabilitering dock utan prioritera bort yngre.

SLUT